torsdag 15 mars 2018

Riksföreningen "Vi som aldrig får någon mat" har årsmöte i mitt kök

Det är ett tufft liv... och eländigt... Tuff och eländigt och armt... 


Gabriel sjunger för mig "Huuungrig...huungrig!"
Greta nöjer sig med att gnälla och sucka högt och Sigvard stirrar chockat på mig, kan det verkligen vara så att matte tänker äta smörgås själv och han får nöja sig med torrfoder?


Det är inte lätt att vara den enda i familjen som går på diet och har order om att hålla vikten, småttingarna förbränner allt när de leker så de får äta obegränsat med bebismat och stackars Gabriel får stränga ransoner. Det känns hemskt att säga nej till honom men det vore inte snällt att låta honom bli tjock eller äta mat som är dålig för njurarna.
Fast det känns i hjärtat.


Det där minspelet alltså, ingen kan väl missa hur han känner sig?
Min älskade lilla skruttgubbe!


2 kommentarer:

  1. Lille Gabriel. <3 Han ser verkligen ledsen ut när han inte får äta som dom andra två. Hoppas han förstår på något sätt, att det är för hans bästa. / Anne.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja visst är det hjärtskärande :( Han vill dessutom verkligen vara riktigt nära dem när de äter, han tror väl att han ska hinna äta något innan jag hinner reagera.
      Jag försöker krama och gulla extra mycket med honom när de äter och så delar jag upp hans mat på fler portioner så att han får något när de äter.

      Radera

Agnes

Jag bloggar så sällan men tycker själv att det är roligt att kika in ibland och titta på bilder från förr.  Jag har tänkt flera gånger i hös...