Lucas - till minne.


Lucas söndagsnamn är S*Rovardotter's Xellent-X och han är en chokladfärgad orientalkille (OSH b) född 6 april 2009.

Det finns bara en nackdel med att köpa en brun katt, den blir nästan omöjlig att fotografera med en vanlig kamera. Lucas har dessutom svårt att sitta still längre stunder så tyvärr blir mina bilder sällan bra på honom trots att han är så vacker.



Lucas 2 år gammal


2,5 år, Lucas tre ansikten

Lambert, lite lätt fåraktig och fundersam.


Nöjd och kelsjuk.


Min lilla vilde!


Lucas är en liten mjukis som vill se sig själv som en tuffing och ingen kan väl döda en tygleksak såsom han? Han älskar sin kullsyster Issy och vill helst av allt sova bredvid henne men han borrar också gärna ner nosen i pälsen på Gabriel.

Hans största hobby är matlagning, han studerar allt jag gör i köket och vill gärna lukta på allt. Hade han varit människa hade han garanterat jobbat som kock (och ätit gourmetmat varje dag!).

Lucas har stenkoll på att innan jag går och lägger mig på kvällen så ska han få sina älskade torrisar. Går jag ut i badrummet och borstar tänderna på kvällen så sätter han genast in operation "Glöm inte mina torrisar" och ropar och lockar för att få med mig till köksskåpet.

Ibland ser han ut som en vilde men innerst inne är han min lilla Lambert, det fåraktiga lejonet som vill sitta i famnen och bli pussad och få höra att han är finast i världen <3 br="">
Liten Lucas, mammas panter, chokladkillen, Lambert, Mr Pepparkaka. Kärt barn har många namn så Lucas har naturligtvis en hel radda han med.




Sov gott älskade Lucas!



2009-04-06 - 2013-01-16


Min lilla Lucas har kämpat tappert i vecka efter vecka, han har varit allvarligt sjuk i över en månad. Han har snällt stått ut med att medicineras flera gånger/dygn, få nosen spolad, ha svår andnöd, inte kunna äta själv utan tvingas matas med spruta, tempas, ligga på sjukhus, ha dropp, opereras, sövas, få dränage inopererade och spolade...

En till synes aldrig sinande ström av metoder att försöka få honom frisk men som inte fungerade.

Eländet har han mestadels tagit jämnmod och svåra dagar har varvats med glada dagar när han överlycklig fått komma hem och rulla sig på sina mattor, klösa på sina klösträd, sitta i mattes famn och få höra att han är världens finaste och sova på mattes arm omfamnad av Gabriel.

Det höll inte, han blev sjukare och sjukare och fick gång på gång åka tillbaka till sjukhuset fast han inte ville och blev så ledsen när han insåg vart vi åkt. Jag kommer aldrig att glömma hur ledsen han blev sista gången vi åkte dit, hur han tyst jamade ett litet "Nej!". Han blev kvar i en vecka, tills idag.

Den mesta tiden hemma har han tillbringat så nära mig som möjligt, helst liggande på armstödet på soffan eller i sängen. Han orkade inte vara vaken men ville inte vara ensam.



Fram tills i lördags trodde jag att vi hade en chans för han ville ju fortfarande men sen gick det successivt utför, idag gav han upp och ville inte längre. Den lilla kille jag mötte idag kände jag nästan inte igen och det var tydligt att han inte längre ville vara med. Han visade tydligt att han ville inte ha några dränage spolade och han ville vara ifred. Han ville inte ha tratt och han ville kunna klia sig i pannan, han ville så desperat gärna få klia sig ordentligt i pannan där dränagen satt men fick inte.

Han mådde inte bra och istället för att tvingas genomgå ytterligare en operation imorgon, den här gången en stor sådan, och sedan tillbringa ytterligare veckor på sjukhuset valde jag att sätta stopp. Vid 15-tiden idag fick min älskade lilla chokladkille somna in i min famn.


2009-04-06 - 2013-01-16


Min lilla Lucas har kämpat tappert i vecka efter vecka, han har varit allvarligt sjuk i över en månad. Han har snällt stått ut med att medicineras flera gånger/dygn, få nosen spolad, ha svår andnöd, inte kunna äta själv utan tvingas matas med spruta, tempas, ligga på sjukhus, ha dropp, opereras, sövas, få dränage inopererade och spolade...

En till synes aldrig sinande ström av metoder att försöka få honom frisk men som inte fungerade.

Eländet har han mestadels tagit jämnmod och svåra dagar har varvats med glada dagar när han överlycklig fått komma hem och rulla sig på sina mattor, klösa på sina klösträd, sitta i mattes famn och få höra att han är världens finaste och sova på mattes arm omfamnad av Gabriel.

Det höll inte, han blev sjukare och sjukare och fick gång på gång åka tillbaka till sjukhuset fast han inte ville och blev så ledsen när han insåg vart vi åkt. Jag kommer aldrig att glömma hur ledsen han blev sista gången vi åkte dit, hur han tyst jamade ett litet "Nej!". Han blev kvar i en vecka, tills idag.

Den mesta tiden hemma har han tillbringat så nära mig som möjligt, helst liggande på armstödet på soffan eller i sängen. Han orkade inte vara vaken men ville inte vara ensam.

Fram tills i lördags trodde jag att vi hade en chans för han ville ju fortfarande men sen gick det successivt utför, idag gav han upp och ville inte längre. Den lilla kille jag mötte idag kände jag nästan inte igen och det var tydligt att han inte längre ville vara med. Han visade tydligt att han ville inte ha några dränage spolade och han ville vara ifred. Han ville inte ha tratt och han ville kunna klia sig i pannan, han ville så desperat gärna få klia sig ordentligt i pannan där dränagen satt men fick inte.

Han mådde inte bra och istället för att tvingas genomgå ytterligare en operation imorgon, den här gången en stor sådan, och sedan tillbringa ytterligare veckor på sjukhuset valde jag att sätta stopp. Vid 15-tiden idag fick min älskade lilla chokladkille somna in i min famn.

Hej då lilla Mr Pepparkaka, mammas kille, Gulle-gull, Liten Lucas.
Jag älskar dig.

Hoppas du har det bra i katthimlen och att där finns mycket köttbullar, att du får dina älskade torrisar varje kväll och att du en dag åter får sova i hög tillsammans med Issy, Gabriel och mig.

Du fattas oss!



1 kommentar:

  1. Men... åh så sorgligt!!! :'( Detta har vi helt missat, vi har inte varit runt på bloggarna så mycket senaste halvåret! Sorgen efter en älskad familjemedlem är ju så tung att bära! Genom bloggen har vi lärt känna Lucas och kommit att älska den fina, snälla, nyfikne killen och vi är så tacksamma för att vi har fått lära känna honom genom bloggen och alla fina bilder!
    Tack!
    stora, varma tröstekramar, tröstebuff och kurr
    lillie, Maurice och Kajsa

    SvaraRadera

Agnes

Jag bloggar så sällan men tycker själv att det är roligt att kika in ibland och titta på bilder från förr.  Jag har tänkt flera gånger i hös...