En sjukling och en skadad hjälte

En olycka kommer sällan ensam sägs det och det stämmer visst. Lucas mår klart bättre och har t.o.m. ätit frukost själv idag men tyvärr har det också börjat rinna lite från nosen på honom igen så jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Försiktigt hoppfull är jag fortfarande men det kändes mycket bättre i morse när hans nos var torr.

Olycka nummer två då? Jo lilla Gabriel som är en klätterapa och alltid levt efter mottot att ser det roligt ut uppe på någonting så måste jag ta mig dit, kosta vad det kosta vill har lyckats skada ena bakbenet.

Jag såg det redan i lördags men trodde inte det var så allvarligt, han var klart bättre efter att ha vilat ett par timmar så jag avvaktade. På söndagen var det ok fram tills lilla Herr Nilsson kom på att han måste ju bara klättra från en stol som det låg en kudde på upp på datorbordet. Det gick inte alls och han dunsade i backen.

I morse var jag således på Västra Djursjukhuset två gånger, första gången för att Lucas skulle få sina sprutor och andra för att få Gabriels tass kollad eftersom han haltade ganska ordentligt. Hemma alltså.

När man kommer till veterinären är det som bekant ofta så att katter döljer att de är skadade. "Skadad? Jag?!" vrålade Gabriel så det ekade i hela väntrummet och folk viskade om att det där är en sån där siames och att såna har man ju hört talas om hur högljudda de är. Med lätt röda kinder förklarade jag att han inte brukar vråla så hemma.

"Jag vill inte sitta i BUREN!!! Vill inte åka i BILEN!!!" fortsatte Gabriel och strax därefter blev vi visade till ett eget rum trots att det var långa köer. Kanske ligger det en sanning i att den som gapar högst får mest eller så hade vi bara tur, vem vet?

Inne hos veterinären haltade Gabriel knappt alls men han ville däremot gärna demonstrera att han gillar att hoppa upp och ner på saker och han gillar att krama veterinärer. Han spann högt och försökte leka hal ål på undersökningsbordet men varken bet eller rev trots att han ju faktiskt har riktigt ont.

Gabriel "Tyvärr fattade vaken matte eller veterinärerna att det hade varit ett mycket roligare besök om de hade låtit bli att klämma på mig och istället lekt hoppa upp på skåp och pussats och kramats. Det gillar jag!"

Utlåtandet blev att han troligen har översträckt bakbenet och ska därför äta Metacam i 14 dagar mot inflammation och värk. Framför allt ska han inte hoppa upp och ner på saker utan hålla sig stilla.

Försöka går ju sa jag och åkte hem och försökte ändra lite här hemma så att han inte har så många saker att klättra på. Uggleposten i köket hamnade på golvet...

och i de stora klösträden tog jag bort översta hängmattorna.

För att få i Gabriel Metacamen fick jag muta med lite ostpasta samtidigt som lilla Issy besviket pep att hon minsann älskar Metacam sedan hon fick det i somras och om hon bara får lite så lovar hon att inte klaga över sin nedmonterade hängmatta. I alla fall i fem minuter.

Jag har haft semester i två veckor men känner mig som en urvriden disktrasa. En av veterinärerna sa att "det är som att ha ett kolikbarn" om att vårda en katt med kattsnuva. Trots allt jobb är det värt det när jag ser hur glad Lucas blir över att få sova i sängen hos mig och Gabriel på natten istället för i en bur på sjukhuset.

Issy då, var sover hon? I den djupa hängmattan på petfun-träden. "Man kan ju inte sova i en säng där någon som har det dåliga omdömet att lukta sjuk, pipa när han andas och dessutom luktar sjukhus ligger" hälsar hon. Förhoppningsvis kommer hon över det snart min lilla morrhoppa.