Lucas - en urna

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Det här hade jag aldrig kunnat tänka mig, att jag skulle förlora liten Lucas på det här sättet. Så ung, så abrupt. Samtidigt så fruktansvärt utdraget och tärande.

Jag valde att låta kremera honom och få hem askan, något jag inte gjorde när jag förlorade min gammelkatt Mio och det har jag alltid ångrat sedan dess. Lite drygt två veckor efter dödsfallet fick jag så brevet att nu kunde jag hämta hem liten Lucas igen fast inte så som jag hoppats utan i en urna.

Det blir inte som man tänkt sig.

Katterna förstod naturligtvis inte vad det var i urnan men både Gabriel och Issy gnuggade kind med den länge och väl när jag kom hem och jag grät naturligtvis floder. Det var ju inte så här det skulle bli men samtidigt var det så vackert, så rätt.

De tog ett eget farväl av sin älskade bror.

Jag skulle vilja passa på och tacka personalen på Västra Djursjukhuset för att de har varit alldeles fantastisk både mot mig och mot lilla Lucas genom hela sjukdomsperioden. Jag är glad att de fanns att tillgå när vi som bäst behövde dem.

Ibland finns det ingen bot och även då, eller kanske framför allt då är det underbart att få möta rätt människor. Att få stöd i de svåra besluten.