Djurens samarittjänst i Gråbo - 2 år senare

Nästan på dagen två år efter mitt första besök på katthemmet hade de öppet hus igen och jag åkte dit för att se hur de har det nu. Huset är sig likt, överallt finns kattkorgar, klösträd och kattlådor och det är rent och fint och luktar gott.

Nya katter har förstås tillkommit, det finns visst en aldrig sinande mängd huskatter vars ägare inte längre kan eller vill ta hand om dem. Ibland undrar man hur folk resonerar innan de gör sig av med sin lilla fyrbening, hur många chanser de ger dem och om de verkligen måste göra sig av med dem?

Missförstå mig rätt, det är fint på katthemmet och personalen gör ett jättebra jobb men det måste ju kännas även i ett litet katthjärta att man inte längre får bo hos sin familj, att man inte längre får ha sina människor och bo i sitt eget hem. Att man helt plötsligt måste dela hem med en massa andra katter...

Helt plötsligt ska man rätta sig efter nya rutiner och den trygga punkten i tillvaron finns inte längre.





Jag kom iväg lite senare än jag först hade tänkt och det märktes att katterna började bli lite trötta på all uppmärksamhet när jag dök upp. Fyra timmar med konstant uppmärksamhet och en massa amatörfotografer kan nog testa tålamodet hos de flesta men katterna var förvånansvärt tålmodiga med mig och min kamera.





Visst är det lite bullerbykänsla över stället? Redan utanför staketet märker man att stället drivs av personal som är måna om att det ska vara hemtrevligt och att katterna ska ha det så bra det bara går på ett katthem.

Det stora huset och ett av småhusen sett från vägen.




Flickan har efter instruktioner från sin mamma lärt sig att man inte får klappa främmande katter på magen och att man ska hälsa innan man klappar.








Trappan finns kvar och leder från stora rummet i huvudbyggnaden ner i trädgården på baksidan.





"Jo jag vet att jag är söt men nu vill jag faktiskt sova ifred..."





I en liten friggebod på tomten bor de små kattungarna som fortfarande sitter i karantän. Eftersom de inte är färdigvaccinerade får de inte träffa besökare eller de andra katterna men de var väldigt nyfikna på omgivningen.





Insidan av kattungarnas bod.





Några av dem sover middag.





Liten sötnos tittar nyfiket på alla som går förbi utanför fönstret.





På dörren hade personalen satt upp lite information om kattungarna och där framkom bland annat att några av dem hade dumpats på en soptipp, hur kan människor bete sig på det sättet?!





Alla vuxna katter som säljs via katthemmet säljs kastrerade och den som köper en kattunge förbinder sig att låta kastrera den när den är runt 6 månader. Det är förbjudet att ta ungar på katter från katthemmet, något jag tycker är jättebra.







Hittad dumpad på en soptipp men nu i trygghet tack vare katthemmet.




Överallt finns små krypin och korgar och kattluckor finns uppsatta så att katterna kan gå in och ut som de vill. Trots alla dessa lådor så luktar det fräscht överallt och det märks att personalen månar om sina små fyrfotingar.




En av kattluckorna till ett av småhusen.




"Mutter, mutter.... Det var då ett jäkla fotograferande... Ska man va nån sorts modell nu eller?"




"Jag är lite rädd jag..."




Konsten att knö in sig på en liten yta.




Den här vackra lilla damen såg ut att ha valt korg efter sin egen pälsfärg.
"Klart korgen måsta matcha, accessoarer vet ni väl..."




Matdags!




"Nom, nom."




Två av dem som söker nya hem.




Information om dem som söker hem.




Här är lillan, en otroligt vacker liten blyg tjej som söker hem.




Såå vacker! Hade jag varit där för att leta katt hade jag försökt flirta lite till med Lillan, vackrare katt har jag sällan skådat och jag gillar hennes noslängd i kombination med pälsen. Hon ser ut som perserkatterna gjorde förr tycker jag.




När jag dök upp med min kamera suckade Lillan och i sann Greta Garbo-anda deklarerade hon att "Ajj våånt to bii alååne!"
Jodå, en så söt tjej kommer undan med divalater :)




Baksidan av huset, bakom stängslet syns trappan från storarummet.




Kamouflagekatt.




IKEA finns representerat i alla svenska hem sägs det och naturligtvis så även på katthemmet.




"Vem vill ha mig då?"




Längst upp kan man väl kamouflerad gömma sig om man är rädd, speciellt om man är svart som de faktiskt var.




Den här lilla tjejen är bokad och det förstår jag, hon är jätteliten och otroligt kelsjuk men blyg för nykomlingar och det är väl inte så konstigt?

"Jag som är svartsköldpadda syns alldeles för bra i det stora trädet men om jag ligger här så kanske jag inte syns så väl?"
Nja, nån tiger är du inte så jo, du syns rätt bra där.









Det hade visst hänt en liten olycka sist det var öppet hus så nu satt Fina i eget hägn, det kan nog vara rätt skönt att slippa all uppmärksamhet ibland.




Bakom galler och nöjd med att inspektera sina beundrare på håll.




Klassisk tabby tror jag teckningen heter, oerhört vacker är den.




Tur att det finns rejäla stolar när en sån här bamse vill vila middag.




















Jag försökte läsa lite om katter som behöver faddrar när den här killen dök upp och ville visa mig nåt. En sak är visst likadan oavsett var katter bor.
"Jo då, kom och titta vad jag har!"




"Klösträd? Nä vaddå?! Det är ju en låda ser du väl?"




"Mmm, MIN låda! Låda, låda låååda!"








När jag såg katterna under trappen tänkte jag direkt på lilla Ida från Katthult och hennes katta.







Jag vill avsluta med ett stort tack till personalen och katterna på katthemmet, det var jätteroligt att se hur fint ni har det och jag hoppas ni kommer ha öppet hus nästa år igen.

Tills dess, på återseende :)