Den femte maj i år skulle Mio ha fyllt 20 år, nu blev det inte så men oj vad jag saknar honom fortfarande. Kan inte fatta att det snart gått tre år.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Agnes
Jag bloggar så sällan men tycker själv att det är roligt att kika in ibland och titta på bilder från förr. Jag har tänkt flera gånger i hös...
Min matte saknar sin Sixten som dog för snart 2 år sedan fortfarande oxå , han skulle blivit 19 år i år.
SvaraRaderavad tråkigt att ni också förlorat en liten kattfarbror. Visst är det nåt särskilt med gamla katter.
RaderaVilken fin kisse!! Det är som om sorgen aldrig riktigt går över efter en älskad vän!!
SvaraRaderatröstekramar
Maurice & Kajsa
Åh, så vacker han var!
SvaraRaderaMan kan nog aldrig sluta sakna dem när de har lämnat en, det är trots allt en älskad vän och familjemedlem!
Kramar från oss!
Åh va vacker och ståtlig! Jag kan inte annat än hålla med föregående, man kommer aldrig riktigt över det faktum att någon tvingats lämna en och återgå till Himlen. Att komma ihåg att man får mötas igen längre fram ger tröst men saknaden är där ändå. Dem som tvingas lämna oss finns med oss i allt vi gör och håller ett vakande öga över oss och när tiden är inne, så möts man igen och då är det för evigt ♥. Kramar, Styrka och Kärlek från oss!
SvaraRaderaEn sån stor o fin misse kan ju inte ersättas med mindre än tre långnosar! Kram, Anna
SvaraRaderaTack hörni, skönt att det finns människor som förstår hur mycket man kan sakna en fyrfota vän.
SvaraRaderaJa usch det är så sorgligt när man förlorar en liten individ...
SvaraRaderaFörstår dig så.
SvaraRaderaFinns missar man tänker på hela livet. :-(
Ha en underbar dag !