lördag 2 juni 2018

Att försöka gå vidare

Livet går vidare, det måste ju det på något sätt och vi får inte tillbaka vår älskade mysfarbror Gabriel genom att lägga oss ner och ge upp ändå. 

Det gör lite ont att erkänna att vissa saker blir lättare nu, småtrollen äter ju samma mat och vi kommer att kunna ha kattmaten framme på ett helt annat sätt. Jag blir alltså inte lika bunden av att komma hem och ge Sigvard mat ofta om jag bara kan få honom att sluta äta allt han hittar med en gång, Sigvard är väldigt pigg på mat.

Både han och Greta är dessutom väldigt aktiva och påhittiga så jag plockade fram Lucas Barbapappa för att testa om de kan lära sig att använda den. 

Sigvard "Vad skulle jag göra sa du matte?"


Greta "Fast jag äter så lite så jag vill allt ha en skål istället matte!"
Det ska du naturligtvis få lilla hjärtat men det kanske kan vara kul att lära sig något nytt också?


Sigvard luktar och luktar men fattar inte vad han ska göra, jag visar med handen ett par gånger.


Greta tycker också att det är spännande och helt plötsligt blev maten visst godare.


Matte "Putt, putt med tassen. Så får man göra."
Sigvard "Jag fattar inte matte, voffor gör du på detta viset?"


Jag kommer att få tvätta golvet oftare inser jag...


De hängde inte riktigt med men det här var ju första gången, vi får fortsätta öva.

Sigvard vräker sig i värmen, vi har haft 30 grader i flera dagar och katterna sover mycket på dagarna och är uppe och röjer på nätterna.


Greta har letat efter Gabriel och flera gånger kommit och ställt sig på bakbenen framför mig och sträckt upp tassen och jamat frågande och tittat sig omkring. Det är hjärtskärande att se henne.

Som tur är har hon Sigvard att ty sig till. Fast Sigvard är väldigt busig nu och vill mest bitas i öron och svans och vill inte alls ligga kind mot kind som Greta vill. Det är lustigt det där, Greta ville ju inte heller ligga kind-mot-kind med Gabriel i början men sen tyckte hon väldigt mycket om det.

Jag ska boka kastrering på Sigvard i dagarna så lugnar han sig säkert lite sen.


Sigvard har inte letat efter Gabriel som jag har märkt och han har ju alltid varit väldigt kelsjuk men både han och Greta tyr sig ännu mer till mig nu. Det märks att Gabriel gav dem mycket tid och kärlek som de nu behöver få av mig istället, han var verkligen en fantastisk liten katt.


Jag själv saknar Gabriel så mycket att jag får svårt att få luft ibland, han var en stor del av mig och jag har fortfarande svårt att tro att det är sant att han är borta. Vi hörde ju ihop och vi växte ihop, det var så självklart och otvunget.


Tack Gabriel för all kärlek, för alla goa skratt, för att jag fick gråta i din päls och för att du var min bästa vän. Det är så tomt utan dig.
"Varför utsätter man sig för det här?" frågade jag en vän när beslutet var fattat och jag visste att jag skulle förlora dig.
Svaret är naturligtvis att "För att du är världens bästa Gabriel och det var ett privilegium att få dela ditt liv. Jag skulle välja dig igen direkt om jag fick chansen att göra om det. "

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Nykastrerad Sigvard

Igår kväll var de så där söta med varandra att mitt mattehjärta bara smälter och jag hoppas på mera sådant när Sigvard lugnat ner sig efter...