fredag 18 januari 2013

Tack alla!

Tack alla för att ni förstår och tar er tid att kommentera på kattforumet och på bloggen, jag känner mig överväldigad över att så många känner för mig och min lilla trio. Att så många människor förstår vilken oerhörd förlust det här är.


Issy är ledsen och lite orolig, det märks att hon saknar Lucas även om hon egentligen saknat honom och hållt sig på avstånd ända sedan han blev riktigt sjuk. Hon reagerade och förstod långt innan jag gjorde det. De två har sovit hög dag och natt i hela sina liv så det är inte konstigt att hon saknar sin Lucas.

Gabriel gråter varenda dag, han går ut i hallen och ropar med eländig liten röst. Han har slutat leta under möblerna men det märks att han saknar sin lekkompis. T.o.m. när Lucas andning lät så högt att jag inte kunde sova i samma rum som honom låg lilla Gabriel tålmodigt och höll om honom i timma efter timma. Han var verkligen underbar hela sjukdomstiden och jag är så glad att jag inte höll dem åtskiljda av karantänskäl.

Hade jag förstått i tidigt skede att Lucas var så sjuk hade jag nog skiljt katterna åt men jag förstod inte förrän det var för sent och det är jag så glad över, Lucas fick sova hög in i det sista hemma hos oss. Jag är helt övertygad om att om han och Gabriel hade förstått hade de valt att sova tillsammans trots smittrisken, de hörde ju ihop och det var så tydligt hur viktigt det var för Lucas när han inte mådde bra.

Jag känner att jag gjorde rätt som satte stopp men det känns så sorgligt, så onödigt. Lilla Lucas var ju min starka friska panter som aldrig ens haft en ögoninfektion. Jag trodde aldrig att det skulle kunna bli såhär.

Issy och Gabriel har blivit väldigt tighta under den här tiden, jag har inte hunnit med dem riktigt och de har ju alltid varit bra vänner. Nu sover de kind mot kind och är väldigt rara mot varann med det märks att en stor del av flocken saknas.

Gabriel vill brottas så som han gjorde med Lucas men lilla Issy blir alldeles förfärad och insisterar på att så gör inte fina flickor. Gabriel behöver mycket mer aktivering av mig i brist på lekkompis och Issy saknar sin stora chokladbror som alltid höll om henne och dyrkade marken hon gick på.

Jag saknar min lilla Mr Pepparkaka som alltid hade stenkoll på köket och vad jag åt, som alltid ville ha en kram när jag kom hem, älskade att bli pussad i ansiktet och som den senaste månaden varit så otroligt beroende av mig.

Det känns tomt.

22 kommentarer:

  1. Fina katterna och fina du!
    Så klart att Issy o Gabriel sörjer, var o en på sitt sätt. Min dåvarande siames Jamas var helt otröstlig i tre veckor när hans huskattskompis gick bort - och ändå var de inte särskilt tighta. Siameser är intensiva, på gott och ont.
    Skönt att du kan vara sjukskriven, det var ju en familjemedlem och dessutom en hemskt jobbig sjukdomstid att gå igenom. Du hanterade allt så klokt och till katternas bästa.
    Jag är glad över att du tänker fortsätta blogga.
    Hälsningar Elisabeth o somalikatterna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina fina ord, det är alltid så roligt att få höra att någon gillar bloggen!

      Självklart ska vi fortsätta skriva om vår vardag, livet måste ju gå vidare även om det är tungt ibland. Jag använder ju dessutom skrivandet och bilderna för att bearbeta det som hänt och som ett sätt att minnas.

      Ja siameser är verkligen intensiva och som du säger, man får ta det både på gott och ont. Jag älskar ju att de är så på men det är skönt att de är två så jag får lite avlastning.

      Krama somalisarna från mig, Issy och Gabriel!


      Radera
  2. Kära Simzanne, du anar inte hur onte det gör i mitt hjärta för din skull. Känns som om jag känner dina katter och dig sen länge, trots att vi aldrig har mötts irl.
    Jag bor också ensam med mina katter, så det blir så tärande när man skall både jobba och sköta hemmet med en sjukling på sjukhuset. Du får pusta ut nu och se framtiden an.
    Min veternär var så fin när jag avlivade min första siames Soya; han sa att jag skall tänka att jag befriade min vän. Hon var bara 1,5 år gammal och dog i malignt lymfom. Jag grät som en stucken gris och fick vara hemma och sörja. Har också en cool chef som förstår var man gick igenom.

    Ett år senare skaffade jag en siames och nu har jag 3. Kärleken är odödlig och hon finns alltid i mitt härta!

    Bamsekramar Bella

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag blir alltid lika glad när du varit inne och kommenterat, det känns verkligen som om vi förstår varann.

      Jag har varit inne och kikat på dina fina katter på siames i fokus och oj så söt lilla Storm är! Den där goa lilla magen vill man ju bara pussa på!

      Du har så rätt, kärleken är odödlig och man ersätter inte den man förlorat, man gör plats för fler.

      Radera
  3. Simszanne, jag måste avliva mina bästa vänner 16.2.2011 (mina båda hundar, Ronja var då 11,5 år och Danny var 12,5 år). Ronja hade en megastor juvertumör och Dannys höfter var slut. Det var ingen ide att dra ut på lidandet mera. Jag vet mer än väl hur det känns och sorgen hänger ännu med mej. Visst läker tiden såren men inte utan ärr. Det skar i mej att Lucas sista dag också var 16.

    Man måste bara tänka att de har det bättre nu och att djuren har den fördelen (?) att de inte behöver ligga fast i apparater och lida hur länge som helst. Även om det gör ONT. För oss.

    Tack för att du bloggar, jag ser fram emot Izzys och Gabriels äventyr i framtiden. Förstår att ni måste få återhämta er och att de små liven måste vänja sej att vara utan deras fina chokladvän.

    Många kramar från svinkalla Finland. Brrr.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har så rätt, så rätt. Hur smärtsamt det än är för oss människor att släppa våra små så är det vårt ansvar att inte vara själviska utan istället fråga oss för vems skull vi fortsätter behandla och att sätta stopp när det behövs.

      Det måste vara fasansfullt att förlora båda hundarna samma dag, vardagen måste ha förndrats helt och hållet. Jag blir så ledsen för din skull.

      Radera
  4. Stora kramar från mig och siameserna... förstår att tomheter är stor efter Lucas. Det gör alltid så ont att förlora en vän och livskamrat. Ta hand om er.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!

      Ja tomheten är överväldigande mellan varven men så försöker jag fokusera på Issy och Gabriel och se den livsglädje de har. Det hjälper att se dem jaga vippor och kitty boinks för glatta livet.

      Radera
  5. Tröstbuffar från oss och kramar från matte.

    SvaraRadera
  6. Minou skickar nosbuffar till Gabriel och Issy, som hon aldrig träffat, och till matte Susanne.

    "Det är OK att vara ledsen och sakna sin kompis - säg det till Gabriel och Issy. Själv saknar jag min farbror Leonardo och matte grät massor, så min och brorsans och tant Pandoras päls blev alldeles Blöt ibland...men det var OK att bli blöt då. Jag tror Gabriel och Issy också är helt OK med att bli Blöta i Pälsen när du kramar dem. Nosbuffar och spinnande från Världens Bästa Kattunge, det vill säga jag, Minou!"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Minou och tack Jenny! Issy tycker INTE det är ok att bli blöt i pälsen och hon tycker inte om att jag gråter men om hon får ligga under täcket så kramas hon gärna ändå. Gabriel tröstar gärna och bryr sig inte om han blir blöt, bara han får vara hos matte.

      Radera
  7. Stora kramar från oss.
    Du har gjort det du kunnat, och gjort rätt med besluten. Saknaden kommer alltid finnas kvar, men minnena är varma och det är de man gläds åt nu och ännu mer när den värsta sorgen börjat avta.

    Kämpa på och trösta varandra. Du är stark. Ni är starka ihop.
    Kram <3 <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det är skönt att ha Issy och Gabriel att fokusera på och jag har så många bilder och filmer.

      Radera
  8. Visst är det otroligt hur mycket kärlek de små liven ger oss. Så många skratt och leende deras upptåg ger oss varje dag. Och så många tårar vi fäller när de blir sjuka. Och hur ont i hjärtat det gör i oss när vi mister våra älsklingar. Men man är så glad att fått lära känna dom och vill aldrig vara utan den underbara och roliga tid man fick tillsammans.

    Så bra att du kan vara sjukskriven och samla krafter igen. Våra djur är ju en familjemedlem och det gör fruktansvärt ont och jobbigt att mista dom. Du får gosa mycket med Issy och Gabriel nu.
    //Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja jag försöker låta bli att tänka på Lucas som han var i det sista och istället se hur han var när han var frisk. Han var så rolig och det var jättekul att laga mat tillsammans med honom. Ingen katt har nog någonsin varit så matlagningsintresserad.

      Radera
  9. Vilken stor sorg ni går igenom nu, alla på sitt sätt. Vilken tomhet utan Lucas. Skönt att du har en förstående chef så du kan vara hemma och ta igen dig efter allt du gått igenom. Ta hand om er nu. Tänker på er och blir så ledsen av att Lucas är borta. Så orättvist livet kan vara. Kram Anne.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!

      Jag har inte sovit ordentligt på över en månad så huvudvärken dånar i skallen men jag känner att det vänder lite nu och jag kan andas igen. Om bara snön försvann för det är så jobbigt när solen skiner på snön när man har konstant ont i huvudet.

      Radera
  10. Vad otroligt ledsen jag är för din skull. Det är SÅ HEMSKT att förlora en familjemedlem. (Jag har inte hunnit med bloggandet på ett litet tag med en liten 2-bent här hemma så det hela kom som en chock för mig när jag började läsa ikapp). Stor kram från alla oss. Vi vet precis hur det är (hände oss för ett par år sedan). Det går aldrig att ersätta och man kommer alltid att känna en saknad MEN, det blir bättre. Krama om Izzy och Gabriel, det behöver både dem och deras mamma =)

    Tass och kram från Marianne, Zammy och Mille

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack mooch!

      Nej med en liten tvåbening så har man naturligtvis fullt upp. Det är så kul att kika in på din blogg och se hur det går med barnet och katterna :)

      Radera

Glad påsk önskar småtrollen och jag!

K